Har haft kusinen med familj på middag idag. Blandade skurar får man väl säga. Skulle komma vid fem sa de. Vid tio i fyra, när jag precis lagt upp fötterna på sofflocket, ringer det på dörren och de är här. Inget fel i det. Bara trevligt.
Sedan börjar deras sexåring att kräkas. Inte lika trevligt. Bjuder på CocaCola och allehanda huskurer. Frågan är huruvida han slog i huvudet när han halkade på en klippa vid vattnet eller om han har vätskebrist. Doktor Anna ordinerar vätska och socker och senare lite salt och efter någon timme leker han oberört. Bra det. Andra diagnosen på en vecka!
Sedan har vi det mestadels trevligt, men när jag hör min kusin i samspråk med sin äldste son, som fyller 16 i år så hör jag min pappa och mig själv. Har inte sett förut hur lika pappa och min kusin är. Till utseendet, ja, men inte till sättet. Men nu är det fullständigt glasklart hur lika de är - snöar in på en grej och kan inte prata om något annat eller acceptera andra synvinklar. Och så sonen som tycker farsan är skitjobbig och ideligen ifrågasätter hans beteende.
Roligt samtidigt att se hur det gick upp för min kusin vilken släkting hans son har klara genetiska beröringspunkter med. Fast samtidigt har jag ju undrat ofta om inte sonen lidit av någon slags diagnos, och därför kanske jag inte ska vara alltigenom stolt över denna likhet..
Vi tycker inte lika direkt, men vi gör exakt samma saker. Ifrågasätter samma saker och utmanar på exakt samma punkter. Konstigt hur det blir så att min fasters sonson blir så lik...
Hmm.. Men bortsett från dna som spökar var det en trevlig kväll. Så åter med fötterna på sofflocket en kort stund..
