Solen är tillbaks.

Barn 2 har härjat  i vår säng inatt. Som bara den (han har haft feber i 2 dagar) Ändå, när barn 1 kom in vid kvart i sex imorse så kände jag en viss mått av glädje. Det är vår i luften. Tänk att den ändå är på väg! 

Det innebär att vi snart kan täcka av poolen och kan bada när vi kommer hem från jobbet eller dagis. Det blir ett helt nytt liv. 

Nu har barnen och jag ätit frukost och barnen är ute på terassen. Båda två klädde mer eller mindre på sig själva. Tänk att dom har blivit så stora. Det kunde man aldrig tro. Aldrig!

Fritzl. Not so fräsig karl.

Varför kan inte en av straffen vara att låsa in honom i samma källare som han tvingat sin dotter och avkommor att sitta i? Sen kan man skicka ner en galen våldtäktsman med jämna mellanrum. I mean what goes around comes around.

Fast å andra sidan. Lite för milt straff. Att sitta i ett vanligt fängelse blir nog värre än något för honom. Då kommer saker hända skulle jag tro. Fräsigt.

Leg?

Idag, den 21a mars 2009 fick jag inte visa leg på Systembolaget. INTE VISA LEG PÅ SYSTEMBOLAGET?! Det händer enormt sällan att jag får visa upp mitt tryne på den rosa lappen. Faktum är att jag inte ens kommer ihåg när jag inte fick visa leg där senast. Men idag fick jag det. UÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄH. Jag är officiellt en kärring/marulk.

Retard!

Ser ni hur stenad jag ser ut. Döda ögon, svarta under ögonen, stel och jäkligt sliten. VAD FASIKEN. Jag ska ju vara snygg och smal och fräsch. Inte se ut som en marulk! I should be in my prime. Right about now actually. Tragiskt.

Huggis.

...ja men visst. Huggis, med egen blogg, slänger också ut små glamouriga inlägg om Fräsigt. Well right back at you, Huggis.

Twitter.

Vad fasiken. Vi som började blogga. Visst, vi hängde på trenden typ 3 år för sent men det var väl värt att vänta på? Nu bubblar det upp moderniteter som Twitter. Man bloggar en rad och inte långa fina inlägg som vi. 

Well, hang in there Twitter. Om en sisådär 2-3 år kanske vi kommer, jag och Anna.

Det blir inte alltid som man tänkt sig...

Jag vet inte om ni är bekanta med det konceptet, men så är det i alla fall. Igår sprang jag häcken av mig (tänk om det ändå var så att häcken ramlade av när man sprang fort - då skulle jag inte göra annat. Och äta godis) för att hinna med den buss som går ända hem. Jag kan i och för sig ta de flesta bussar men då får jag gå en sisåsär 5-8 minuter hem. Tar jag den andra bussen får jag typ 30 sek promenad. I alla fall, jag hann med. Skönt!
Sitter på bussen och lallar i största allmänhet. Allt går bra. Men, så går jag av! Alldeles för tidigt! Glömde bort vilken buss jag satt på... überklantigt. Nu får jag gå trots min språngmarsch tidigare. Och häcken har INTE ramlat av. En lose-lose situation kan man säga.
Min kollega lilla Y brukar undra om jag har fostervatten i hjärnan. Jag börjar undra det samma.