Sagan om när mamman fattade...

Alltså jag måste erkänna. När jag fick Stora fick jag en chock. Jag vart helt förlamad av att jag hade fått barn. Jag fick ingen ordning på sömnen och blev en trasig människa. Jag kanske hade mått dåligt även om jag inte hade fått barn men det här blev katastrof. Efter 1.5 år kom Lilla. Inte lika mycket chock men ändock..

Folk runt omkring mig pratade så mycket om att "har man ett barn kan man lika gärna ha två barn för det är ingen större skillnad".

Så är det inte kan jag tala om. Tvärtom. Det är en enorm skillnad. Och fram tills bara för några månader sedan har mitt liv faktiskt bara gått ut på att överleva småbarnsåldern. Inte leva utan överleva. Att försöka hitta verktyg för hur jag ska orka jobba, orka vakna, orka vara en bra mamma, orka att vara glad, orka aktivera barnen, orka leva mitt "vanliga" hektiska liv.

Sen började det. Huvudvärken. Den arga dumma huvudvärken. I november satte den igång med full kraft och har hållit mig på bristningsgränsen sen dess. I början kunde jag nästan bara ligga ner. Nu kan jag jobba även om jag har svinont hela jäkla tiden. Men om alternativen är att jobba med huvudvärk eller vara sjuk med huvudvärk så väljer jag att jobba.

Nåväl. Det jag ville säga är att för några månader sedan kom en uppenbarelse. Jag förstod plötsligt hur man lever ett liv med barn. Helt plötsligt förstår jag hur jag ska göra. Hur livet ska gå till och hur det ska levas. Jag säger inte att jag gör rätt väl med mina barn men jag försöker göra det som jag tror är rätt och som jag tror ska stärka dem (dvs. 40% av gångerna är det rita-gissa-spring-alternativ, 40% av gångerna följer jag mitt hjärta, 10% är det ett rent genomtänkt alternativ och dom sista 10% är ett beslut i stridens hetta).

Så; älskade barn. Det tog mamma era första 5 resp 6 levnadsår att inse hur man gör men nu, älsklingar, tar vi livet med storm och jag kommer skälla på er, jag kommer tjata och jag kommer härja MEN allt jag gör - gör jag för att jag älskar er. Och inget annat.