Fuck dagis

Blev hemkallad idag. Dagis ringde för att sonen var trött och gnällig:
Dagis: Och, ja, det går ju så mycket influensa nu.
Mamman: Hmmm, men han hade ju influensa för bara en vecka sedan.
Dagis: Ja, du ser, han är inte frisk än. Mig tog det en månad att bli frisk.
Mamman: Men vi har precis varit lediga ihop i fyra dagar och han har varit pigg och allt har varit toppen. I morse var han på ett strålande humör.
Dagis: Nej, han tjurade hela förmiddagen.
Mamman: Eh, men har han inte fått sova då?
Dagis: Jo, och nu ligger han i kuddrummet.
Mamman: Jag tycker ju att ni skall vänta med att ringa till barnen är konstaterat sjuka, men jag kommer väl då.
När jag kommer till dagis sitter det en glad och sprudlande kille och gungar. Jag fattar ingenting. Bara för att fröken inte har lust att trösta eller har lust att fatta att det är lite trots som pågår eller vad är det fråga om?
Han har ju precis fått byta avdelning (för att dagis ju tror att de nu jobbar med Reggio Emilia). Kanske är det så att han inte känner sig hemma med nya fröknar? Nej, men då skall det naturligtvis vara så att mamma går från jobbet för att lösa det...
Fuck dagis ibland alltså.