På vår härliga skridskotur så körde jag fast i snön. Tvärstopp. Åkte rakt ned i isen med pannan först. Ha ha ha! Vacker syn. Pappan kom bakom och plötsligt var där en stor ladugårdsvägg bara ivägen i form av min rumpa.
Festlig känsla det där när man långt innan man ramlar redan i huvudet har konstaterat att man kommer att ramla men det finns liksom inget man kan göra åt det. Hur man än flaxar och far så lyckas man inte reda upp det hela och man lycka heller inte riktigt ta emot sig bättre utan det är ens främsta tillgång som får ta smällen. Men eftersom jag inte dricker nu så kan jag väl lika gärna drämma ihjäl några celler mot tjärnis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar