Men påtagligt besvärad!
Sitter på bussen på väg till Slussen. Några platser framför är stolarna bakåtvånda. Där framme sitter en kille och lyssnar på musik. Och tittar på mig. Oavbrutet.
Han behöver säkert bara något att vila ögonen på. Är inne i sitt och tänker inte på det. Men det gör jag!
Varje gång jag tittar upp sitter han där och tittar. Kan inte titta upp längre, för nu blir det så där töntigt, ni vet, när blickarna möts ofrivilligt. Vill ju inte att han ska märka att jag är besvärad. Eller tro att jag är intresserad. Och säger jag: det är ju du som tittar på mig! Så kan han svara: nej, du tittar ju på mig, hur vet du annars att jag tittar på dig?
Nu tittar jag ut. Och ner. Och går av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar