Helena, kan ju inte sova när jag har tränat, så jag glodde på dina bröllopsbilder på fejan. Så tänkte jag - gruppbild, vad kul! Ska kolla om jag är med. Och jag glodde och glodde men såg ingenting. Så hittade jag Lennart, och så maken (som ser ut som en barnrumpa, hi hi) och tänkte att nu borde jag ju inte vara långt borta! Men vad faen är det där för snärta som står i vägen för allt? Typ tar upp hela kortet och förstör och står i vägen så att inte jag syns? VA? VAVAVA?! Jaha, det är ju jag...! Jäkligt udda att inte känna igen sig själv!
Hänt en del på de nio åren. Tydligen. Märkligt!
Fantastiskt fina bilder i alla fall!
Så det så sa Anna
6 kommentarer:
ha ha - jo du, där står du kära Anna-Panna, mitt i smeten...
Visade dig för Sus häromdagen, och pekade även ut P.
Och jag håller med - en hel del har hänt under de där 9 åren, både gott och inte så gott, men det lutar ju åt rätt håll nu igen ;-)
- kan inte heller sova, trots att jag både borde och är trött, men det förstod du ju på att kommentaren dök upp såklart...
Vet du att vi har känt varann i 22 år nu? Och ändå tyckte jag nog att jag var hyfsat vuxen (16, ha ha ha, vad fan vet man då?) när vi träffades!
Japp, det kortet såg jag =)
Ni var så fina allihopa!
Jag vet, 22 år är ju sjukt länge. Jag har alltså levt längre med dig i mitt liv än utan...
Men det är inte dåligt på nåt' sätt.
Ha ha, näe det måste ju ses som en osedvanligt bra bonus! Kram
Skicka en kommentar