Saltsjöbaaaaaaden

Vi har en samfällighet tillsammans med två grannar. På den finns en liten länga med två dubbelgarage uppfört. Ett garage är vårt och ett garage är den ena grannens. Den andra grannen, eller den numera döda surkärringen som bodde där då, var för snål att bygga garage när de andra gjorde det på åttiotalet, så gubben som bor där nu vill bygga ett garage nu.
Han tänker sig ett fristående garage uppe vid gatan. Så klart, då slipper han spränga och kan bygga billigt.
Så tänker inte jag. Jag tänker att han ska bygga i vår länga, uppåt eller neråt, vilket som. Som tur är tycker vår garagegranne, dvs de som redan har garage, precis som jag.
Idag var vi inbjudna att titta på ritningarna. Festligt! Not. Maken tyckte det var en typisk-Annasak. Jag tyckte tvärt om men orkade inte bry mig tillräckligt för att argumentera. Så jag gick dit.
De andra grannarna kom så klart också. Då har de med sig inneskor... Fatta, för att glo på ett arkitektförslag! På middag kan jag hem till vissa ta med mig inneskor, särskilt om det är finbjudning, men inte till typ ett möte! Åh, så Saltis.
Och så satt de och pratade med arkitekten, som redan snackat ihjäl mig med sitt prat om sin son Pers olika seglingar (numera mest i trimaran, förstår du), om sin semester i Andorra och hur deras studio där nu var lite liten så de skulle köpa något större i BajaMaja (typ, lät det som) där det visade sig att arkitekten också hade en våning (högst upp i huset med blå port, förstår du). Arkitekten är från Djursan så det är ju liksom same same det.
Grannen som vill bygga garaget har ett öga på svaj så jag har alltid lite svårt att avgöra vilket jag ska kolla på när han talar. Gör ständigt bort mig och tittar fel känns det som. Han har ingen studio i Andorra, och det verkar vara ett problem för honom.
Jag har ingen studio i Andorra, inga inneskor och kan inte segla. Inte mycket till problem för mig. Undrar just vad jag gör i Saltis?

En och en halv timme tog det i alla fall. Bara för att få till gör om gör rätt... Tänk all den tid jag spiller på meningslösheter.
Å andra sidan trodde arkitekten att jag var lika gammal som "bebisen" i hans familj, som tydligen är 34, så något gott fick jag ju ut av det.
Samt att jag bara måååååååste åka shiiiiidor (felstavningen quite intended) i Andorra!
Allt annat är otänkbart!

Kan jag inte tänka mig, sa Anna