Utflykt

En bra sak med vårt nya dagis är att de gör många utflykter och annat roligt som barnen tycker om. Idag är det dags för en till, och barnen tycker verkligen om det. Mamman däremot är riktigt tveksam.
Idag skall de nämligen till kyrkan. Vårt kommunala dagis med en gnutta Reggio Emilia inriktning men liksom utan trostillhörighet går till kyrkan flera gånger per termin.
Fröken: "Idag får du bylsa på dig alla regnkläder för vi skall gå till kyrkan!" Extremt uppåt och glättig.
Jag: "Till kyrkan, vad kul". Tillkämpat positiv.
Tyst stund av påklädnad av exakt allt som finns på hela dagis eftersom det fullständigt vräker ned från skyn.
Jag igen: "Vad gör ni i kyrkan då?"
Fröken: "Idag är det höstträff så de skall få plocka löv och lägga på ett bord och sedan så pratar prästen om det."
Jag: "Vi är inte direkt kyrkliga i vår familj."
Fröken: "Nej inte vi heller, men barnen tycker det är jättekul. De får sjunga sånger och så."
Jag: "Men det är inte en massa tjafs om gud väl? Han finns inte hemma hos oss"
Fröken: "Nej då" och sedan säger hon inte mer för både hon och jag vet ju att sångerna är kyrkosånger. Så klart. Om hur gud målar hela världen i alla möjliga färger på hösten. Eller något liknande i alla fall.
För mig är det inte okej. Faktiskt inte. Jag vet att det är lite fint här ute att vara kyrklig. Och man skall engagera sig i kyrkans gemenskap och hej och hå. Alla i gamla mammagruppen gick på öppna förskolan i kyrkan. Men inte jag. Aldrig i livet. Jag är inte lite fin. Verkligen inte. Jag är en glammig ateist, inte en lite fin fejkkristen. Så det så.
Och skall mina barn finna gud så skall de göra det under upplysta former, inte via dagis indoktrinering. Till och med upprörd är jag.
Men det får väl lov att vara okej. Bra som sagt att de gör något.
Barnets mormor dog när jag var liten. På dagis, det gamla i och för sig, har de sagt att hon är i himlen. Jag har brottats ganska mycket med det eftersom himlen ju för mig inte finns. Hon är ju ingenstans utom möjligen inom mig och alla andra som minns henne. Men det är lite svårt att förklara för en treåring, så till slut gav jag med mig och tyckte att okej då, det är väl himlen. Men där drar jag gränsen. Stenhårt.
Får ta och prata lite med barnet och dagis så får vi se.