Balsam för själen!

Imorse vaknade jag med en konstig känsla. Jag kunde inte sätta fingret på det men världen kändes annorlunda. På ett bra sätt. Jag är hemma och vabbar med Lilla men lät pappa Alm ta hand om honom medan jag åkte och förbrände lite av min adhd-energi på gymmet.





När jag står på löpbandet och bränner av km efter km i rasande fart så känner jag mig så stark. Efter 1,3 mil, lite annat kollijock och nästan 1100 kalorier brända känner jag mig trött. Men stark.





Jättestark. Om jag inte hade behövt ta hand om Lilla så hade jag förmodligen sprungit en mil till. Eller tre.





Nu ligger jag i badet och tårarna strilar. Jag vet vad som har förändrats!
Min 10 månaders konstanta huvudvärk är nästan borta. Jag har lärt mig att leva med den eftersom jag trodde att den alltid skulle finnas med mig. Den är borta. Nästan.
Jag skrattar och gråter om vartannat.





Det var länge sedan jag kände sån lycka. Det blir en fin dag idag!


- A bientôt// Ellen