Prioriteringsfråga

Har insett mitt värde här hemma. Funderar på ett nattlig flykt. Närå. Har inte ens påtalat min irritation utan låter den vara. Just nu känner jag mig som en "stor" person som låter det bero, men innerst inne vet jag att det kommer att gro ich komma ut till jättelika proportioner någon annan gång.
Vad är det nu då som stör denna lättstörda dam undrar ni. Jo:
När bebisen var pyttig och allt var skit och piss och jag aldrig fick sova så frågade jag maken några fredagar om inte han kunde tänka sig att komma lite tidigt, typ gå vid fyra eller så. Men si det gick inte ty "han hade minsann ett jobb att sköta". Till skillnad från oss andra. Nåväl igår ringer han och säger:
"Jag tänkte gå hem ganska tidigt idag. Typ strax efter tre."
Hurra tänker jag, så trevligt för familjen. Men så kommer:
"Ja, jag ska se på cyklingen på TV tänkte jag."
Mhmm, så om någon rishög cyklar någonstans i världen smäller det högre än att hans hustru går på knäna. Okej. Jag fattar. Tur då att jag är en så förstående person, trots att jag är en ko!