Efter det att hlegmålsringningen var över, gick det sakta upp för mig att det hela faktiskt ju inte var över. Nu gällde det att bli av med nyckeln till någon annan stackare. Pappan i huset, som trots att han är familjefader och enligt traditionen skall stå för hela ringgrejen (står så i instruktionerna, inte jag som är bakåtsträvare), tyckte att det var min sak att fixa eftersom jag ju tackat ja. Men fasiken, jag visste ju inte vad jag tackade ja till. Den rackarns grannen frågade ju först om vi var hemma på lördag, och jag trodde att hon var ute efter att vi skulle rasta en hund eller så. Men så var det ju inte.
Kompromissen skulle i alla fall bli då att hela familjen fick gå runt i kvarteret och terrorisera grannarna tills vi hittade någon som kunde tänka sig att ställa upp. Så jag gick hem i god tid igår för att hinna med det. MEN, när jag kommer hem vill barnet gå och lägga sig direkt. Vid kvart i sex. Fan.
Pappan har tydligen råkat på en granne utanför och frågat då, så han anser sig ha dragit sitt strå till stacken. Alltså blev det jag som fick gå runt själv. Efter en snabb analys kom jag fram till att jag går på den nyinflyttade barnfamiljen. Även om de inte direkt är grannar. Och där fick jag napp minsann! Jäkla röta. Hade sett framför mig hur jag skulle stå där och dra i snöret i den där klockan i ett par månader framöver. Puh, men nu slipper jag.
De frågade; "Vad händer med nyckeln sedan?"
Jag; "Ge den till någon ni känner eller släng den på en granne eller något. Jag drar nu innan ni hinner ändra er!" Det var lika bra att fly innan de kommit till sina sinnen. Aldrig mer att jag tackar ja i alla fall. Till något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar